Flyktinglägret i Vråka 1944-45

På eftersommaren

1944 började radio och tidningar rapportera om flyktingar från andra sidan Östersjön. Balterna flydde från den framträngande ryska armén. Tidningsnotis i Västerviks tidningen början av augusti: ”Det har icke varit någon svårighet att placera den arbetskraft vi erhållit genom flykten av estlandssvenskar från andra sidan Östersjön. Karantän vistelsen omfattar i regel 5 dagar. En noggrann läkarundersökning för att icke smittosamma sjukdomar skola spridas”. 18 augusti kom enligt Stockholms Tidningen, 37 balter till Dalarö, 26 augusti 40 estländare till Nynäshamn, 28 augusti 230 baltiska flyktingar till Gotland o.s.v.

Förberedelser.

Eftersom utlänningskommissionen redan i ett tidigt skede hade planerat att vid behov inrätta ett flyktingläger i Vråka där det fanns lämpliga lokaler tillgängliga, uppbådades under hösten ett antal frivilliga som, under ledning av yrkeskunniga snickare från bl.a. Edsbruk, serietillverkades enkla träsängar som skulle hålls i beredskap.

Missionshuset fick tjänstgöra som något av snickerifabrik.

Rubriker i Västerviks tidningen 26 sept. : ”Baltiska flyktingar i stora kontingenter”, 29 sept. ” Finsk skuta borta med 300 flyktingar”. Samma dag ” 36 000 flyktingar till Sverige på 14 dagar”.

Västerviks tidningen skriver den 2 oktober: ”Baltiska flyktingar genom Västervik. Samtliga 1.200 har tagit sig iland på Gotlands kuster. Flertalet torde vara letter och litauer. Under eftermiddagen i dag anlände 440 personer av vilka 250 fördes till Vimmerby och resten eller 190 togs omhand på Gamleby Folkhögskola. Senare väntas omkring 730 personer vilka kommer att föras vidare. En kontingent till dels Casimirsborg och dels olika lokaler i Vråka. Ankarsrum väntas få mottaga 290 personer, Casimirsborg 170 och Vråka 270.

Vidare skriver tidningen: ”Länsassessor H. Carlsholm understryker vikten av att allmänheten undviker att på något sätt söka komma i kontakt med flyktingarna. De ha visserligen en tid legat i karantän, men inte tillräckligt för att man skall vara säker på att de inte föra med sig epidemiska sjukdomar såsom difteri eller något ännu värre. Allmänheten bör alltså inte av nyfikenhet tränga sig på där flyktingar komma att samlas”. 

Tisdagen den 3 oktober: ” Ytterligare omkring 440 personer till Västervik. Såsom i måndags var det Gotlands bolagets fartyg ”Drotten” som förde dem över till fastlandet. Efter utspisning kommer de att föras vidare. Huvudparten eller 270 till Vråka, 130 till Åkerholm och resten till Gamleby”.

Flyktingarna kommer.

På eftermiddagen den 4 oktober anlände flyktingarna till Vråka. Gruppen bestod uteslutande av ester, och i större antal än vad inkvarterings nämnden berett sig på. Vid sammanräkningen visade det sig vara 283 personer, däribland ett fåtal minderåriga barn, varför alla tänkbara utrymmen blev belagda till bristningsgränsen. 

Den manliga delen av gruppen inkvarterades i Lutherska Missionshuset, medan kvinnor och barn fördes till metodist kapellet Eden.

Logen Gideons ordenshus stod tills vidare i beredskap som sjukstuga.

Vid ankomsten till Vråka och första dagarna därefter utspisades flyktingarna under fältmässiga former från kokvagnar uppställda vid baptist kapellet Elim.

Som kockar tjänstgjorde två Valdemarsviks-lottor. Dessa avlöstes senare av personal från ortens lotta-avdelning, och matlagningen flyttades inomhus till kapellets kök.

Fortfarande gällde för allmänheten att inte söka kontakt med flyktingarna då de ännu vistats i karantän i tillräckligt lång tid. de måste hållas isolerade i minst 10 dygn. Förläggningarna stod under bevakning dygnet runt. Första dygnen fick traktens hemvärn stå för bevakningen, men avlöstes senare delvis av ett antal landstorms- poliser.

Vid måltiderna eskorterades flyktingarna i samlad trupp av vakter från och till sina förläggningar. Men så snart karantänen upphävts började flyktingarna söka kontakt med byborna. Dels för att kunna få lära sig några ord på svenska språket, och dels för att om möjligt få tillfälle att tjäna några kronor på tillfälliga arbeten. Från staten erhöll varje flykting 2 kronor per vecka i kontant bidrag.

Söndagen den 22 oktober hölls den första gudstjänsten för de landsflyktiga. Omkring 200 flyktingar och bybor samlades i en skogsbacke för en enkel men värdig gudstjänst. Kontraktsprosten Gustaf Malmberg hälsade de församlade med några ord, varefter psalmen ” Vår Gud är oss en väldig borg” sjöngs gemensamt, där estniska och svenska ord blandades med varandra. Prosten Malmberg höll predikan och bön på tyska språket. Gunilla Malmberg sjöng Beethovens ”Lovsång” varefter högtidligheten avslutades med de estniska och svenska nationalsångerna. 

I detta sammanhang kan nämnas att många av esterna förstod och även talade tyska.

Söndagen den 5 november bjöds flyktingarna på kaffe med dopp vid en enkel festlighet i Elim-kapellet. Det var Vråka och Hultaborna som med skänkta och hopsamlade gåvor ville bereda lite glädje och avkoppling från det enahanda livet i förläggningarna.

Språkförbistringen var stor, men esterna visade sin tacksamhet och glädje med att sjunga sånger från sitt fosterland. Som avslutning sjöngs psalmen ” Nu tackar Gud allt folk”.

Luciafirande

Den 13 december arrangerade lottorna en luciafest i Elimkapellet för flyktingarna, lucia var Eivor Karlsson Edsbruk. För flyktingarna var luciafirandet något alldeles nytt. Kapellet var dekorerat med granar och levande ljus, och till bristningsgränsen fyllt av folk. Den estniske kantorn Soddla inledde med en psalm. Prosten Gustaf Malmberg riktade några ord till dagens gäster samt förklarade för dem varför vi i Sverige firar denna högtid. 

Lucian intågade åtföljd av tomtar, stjärngossar och tärnor, allt under det att lottorna sjöng Luciasången. Lottorna sjöng ytterligare några sånger innan man övergick till det dignande kaffebordet. 

Gästernas tack framfördes av den estniske polistjänstemannen Rudolf Uus, varefter lägerchefen Hedgren riktade ett tack till lottorna samt tillönskade alla flyktingar en fridfull jul. Han vädjade också till alla Västra Eds-bor om att skänka en liten julgåva eller en påse med gotter till de små barnen.

Omflyttningar

Inför vintern pågick det en del omflyttningar Vråkalägret. Till Forsby förflyttades i runt tal 60 personer och till Epakolonien 20. Den s.k. Epakolonien var ett barackläger beläget i utkanten av Hulta by. Där inkvarterades i början av 1940-talet dem Norska krigsflyktingar som deltog i byggandet av vägen Hulta – Långrådna. 

Även inom Vråkabyn gjordes ett flertal omplaceringar. Alla som hade lediga rum upplät dem åt flyktingarna. Ett 40-tal familjer kunde på detta sätt få ett eget rum och en något drägligare tillvaro.

Slädfärd till kyrkan

Man skrev nu 1945. På nyåret riktade lägerchefen Hedgren en vädjan till lantbrukare i Vråka och Hulta om hjälp att ordna en slädfärd till Västra Eds kyrka någon söndag. En vädjan som fick ett starkt gensvar. 

Söndagen den 4 februari samlades elva hästskjutsar med stora öppna slädar . I kortege åkte man sedan med ca 140 deltagare” i gott väder och utmärkt slädföre” till kyrkan. ”Överallt i slädarna hördes vacker sång och glada skratt”. 

Högmässan föregicks av ett barndop då en liten estnisk medborgare döptes av kontraktsprosten Gustaf Malmberg. Efter högmässans slut firade esterna nattvarden efter sin ritual och med en estnisk kyrkoherde som officiant samt en estnisk kantor vid orgeln. 

Efter högtidligheterna i kyrkan samlades man i kyrkskolan där Västra Eds rödakorskrets bjöd esterna på kaffe med dopp. Lägerchefen Folke Hedgren tackade på gästernas vägnar för undfägnaden, varefter man sjöng den estniska och svenska nationalsången innan man skildes åt. 

När dem baltiska flyktingarna kom till Vråka uppgick deras antal till 283, men sedan ankomstdagen hade en successiv uttunning skett. En del hade fått tillfälliga arbeten på andra orter, andra beretts anställning av sådan art, att det svarat mot deras tidigare sysselsättning. 

Livet lägret hade också genomgått förändringar. Matlagningen och allt annat hushållsarbete hade övertagits av flyktingarna själva, liksom vedhuggning eldning och städning m.m. Den insamling av lakan som Västra Eds kretsen företagit hade också bidragit till att göra vistelsen i lägret angenämare.

Sorg i lägret

Onsdagen den 7 mars 1945 inträffade en tragisk händelse som väckte stor förstämning i såväl lägret som bygden i övrigt. 34-åriga estländaren Albert Tuju avled efter endast några dagars sjukdom, efterlämnade hustru och minderårig son, Dödsorsaken faställdes av provinsialläkaren. Diagnos: ”Hjärtmuskelinflammation”. 

Jordfästningen ägde rum den 13 mars, och förrättades av prosten Gustaf Malmberg under stor tillslutning.  Albert Tuju var, bland estländare, en vida känd idrottsman. Under sin aktiva tid tillhörde han estniska landslaget i friidrott med kulstötning som specialgren. Han innehade en tid det estniska national rekordet i denna gren. 

Sommaren 1945 blev ganska händelselös vad beträffar flyktingarna. De flesta av dem hade lärt sig så pass många svenska ord att de kunde klara sig hjälpligt och de började mer och mer bli som en del av byns befolkning. Till detta bidrog också deras försynta och korrekta uppträdande i alla sammanhang.

1 års firande

Med anledning av de baltiska flyktingarnas ettåriga vistelse i Vråka hölls den 4 oktober 1945 en festlighet i Elim-kapellet, i vilken förutom flyktingarna deltog representanter för Röda kors kåren och Lottakåren på platsen, sammanlagt cirka 300 personer. Lägerchef Hedgren talade först och berörde bl.a. de strapatsrika förhållande under vilka flyktingarna kommit till Sverige. Den estniske doktorn Seimer från Tallin, lägrets läkare talade, varpå Gustaf Malmberg höll en manande betraktelse med utgång från ”Det folk som kan sjunga kan inte dö”. Till sist serverades kaffe i matsalen. 

Lördagen den 3 november hade några flyktingar anordnat en sång och musikafton i lägrets matsal i Elim-kapellet, vartill allmänheten inbjudits. En talrik publik bjöds på omväxlande program med solo- och körsång samt vacker orgelmusik.

Lägret avvecklas

I slutet av därpå följande vecka kom ett något överraskande meddelande till lägerchefen. Lägret i Vråka skall så snart ske kan avvecklas och flyktingarna förflyttas till Homna vid Voxna i Hälsingland. 

Där fanns bra baracker och bostäder, vilket skulle innebära ett bättre boende än vad som kunnat erbjudas i Vråka. 

Vid detta barackläger i Homna utbildades en del av de norska polismän som hemförts till sitt hemland i samband med kapitulationen. Utlänningskommissionen hade köpt bostäderna, och det var närmast av den anledningen man funnit lägret lämpligt för flyktingarna. 

Lägerchefen och några representanter för flyktingarna avreste omgående till Voxna för att förbereda inkvarteringen. 

I Vråkalägret spred sig snabbt en nervös uppbrottsstämning. Alla började genast samla ihop och packa sina få ägodelar, och vad som i övrigt skulle kunna föras med från lägret. 

Arbetsmarknadskommisionen hade under de senaste tiden placerat ett 30-tal i arbete på olika platser, och återstoden ca 130 personer avreste den 13-15 november till sin nya uppehållsort, Homna flyktingläger i Voxna. 

Vid offentlig visning och auktion i Vråka försålde Statens Utlänningskommission den 21 och 22 november 1945 med början kl. 10 båda dagarna, till högstbjudande och mot kontant betalning, kvarlämnade rester av lägret. Diverse masonit, 180 järnsängar, ett parti barrved m.m. 

Auktionsförrättare var lägerchefen Folke Hedgren. När sista utropets klubbslag föll tillkännagav han samtidigt, att det utgjorde slutpunkten för ett kapitel i Vråka bys historia. Och nog kändes det väl så för de flesta av de närvarande byborna. 

Anteckningar och minnesbilder november 1996
Åke Höijer.